In my corner…

Så önskar jag att jag inte blir så rädd, ängslig över att vara ensam. J kommer att resa iväg. Och jag blir själv i fem dagar. Några dagar innan så börjar det. Jag dissocierar när jag vaknar. Och det är alltid de arga sidorna som är framme och styr. Jag spyr galla över J…. Det slutar alltid med att jag springer upp, tar en kaffe och sakta men säkert så komner den vuxna fram.
Det är väldigt plågsamt att vakna i skräck, oro och ångest. Kan liknas vid en mardröm som du är kvar i när du vaknar…
Det tar enormt på kraftera och ibland tar det flera timmar innan jag är tillbaka…

Jag vet att detta är temporärt och kommer att bli bättre. Men det tär
på krafterna.

Värme till er alla

Jag har mått bra fram till i torsdags. Då fick jag en flashback. Efter det så har allt rasat…
Vaknar varje morgon med kraftig ångest. Jag vet inte längre vad som är vad…
Jag har mått bra innan i flera månader, men allt är nu som bortblåst…
Det är som om jag kastats tillbaka 1 1/2 år i tiden…
Vet inte hur jag ska hitta tillbaka… Hur jag ska hitta kraft igen…
Känner mig som en ångestöverfylld sömngångare utan energi och kraft……

Jag längtar…
Jag blöder…
Jag våndas…
Jag ler…
Jag ängslar…
Jag gråter….

Jag längtar………………

Har funderat på att skydda min blogg, men jag lutar år hållet att inte göra det. Tror att det kanske handlar om rädsla och utelämnade, men just nu då kommer jag inte att skydda några inlägg. Men jag kanske ändrar mig…. .

Ta hand om dig @-}–